Farsan

Jag hade finnar och fjun

Rätt många år sen idag

Så full av övermod och livslust

Och hörde inte vad farsan sa

Jag var som han

Precis som han var då

Men att han hade var’t ung

Var nåt jag inte kunde förstå

Men nu plötsligt förstår jag

Vad han menade då

Jag gråter när jag ser påtända barn

Och den väg som dom ska tvingas gå

Nu plötsligt förstår jag

Hur svårt det kan va’

Jag lyssnade aldrig själv på vad farsan sa

Nu är jag gammal och klok

Ja, tro’t den som vill

Nå’t som livet har härjat vilt med

Har blivit en ärrad och ödmjuk man

Jag ser mina barn

på hal och tunn is

Bara ett brännt barn skyr elden, så är det

Så därför blir det repris på repris

och nu plötsligt förstår jag......

Jag skäller och svär

För ibland blir jag rädd

Så rädd att jag till och med glömmer

Att visa kärlek och respekt

 
Att se barnen slå sig

Gör ont i mitt bröst

Men ett barn som inte slår sig

Får heller aldrig någon tröst

och nu plötsligt förstår jag......